Julia Lundqvist - bara en massa tankar.

Hej, mitt liv är just nu som en berg och dahlbana, och har varit de ett bra tag nu. Ibland känns det som att huvudet ska sprängas pågrund av att jag har så mycket att tänka på och jag är känsligare än någonsin. Det är så mycket jag vill göra, så många platser jag vill kunna befinna mig på och så många jag vill finnas i närheten av. Det är jobbigt att veta att jag inte kan få som jag vill, att jag inte kan göra allting, och det jobbigaste av allt, att jag måste välja vilka jag vill vara i närheten av. Hemma i Skellefteå har jag min älskade familj och stora delar av min släkt, men även en hög full med underbara vänner. Här hemma i Varberg har jag också några underbara vänner, vissa som verkligen har funnits här för mig och tagit hand om mig som den nykomling jag är på ett sätt som är ovärderligt. Men här nere har jag också min älskade pojkvän, som egentligen är raka motsattsen till mig, men som får mig alldeles varm innombords och som verkligen fångat mitt hjärta. Han är en pojke jag absolut inte vill vara utan. Tankarna på att flytta hem, komma nära mina kära och välja den enkla utvägen, har följt mig länge. Men tanken på att lämna min finaste pojke gör för ont för att ge upp redan. Det är många som frågar mig hur länge jag ska stanna här och när jag flyttar hem. Det är frågor jag inte kan besvara, svaren skulle vara olika från gång till gång. Men just nu har jag bestämt mig, jag kommer stanna kvar här i varberg för att försöka sattsa på min kärlek. Jag vet att alla de fina människorna som finns där hemma, finns vid min sida ändå, och jag vet att den dagen jag bestämmer mig för att flytta hem, kommer jag välkomnas med en öppen famn.

Sen vill jag ut och resa, land efter land. Jag drömmer om asien. Flertalet av mina vänner åker nu i vinter/vår, och därför känns det jobbigt att veta att jag kanske missar chansen. Att när jag är redo, både pyskiskt men till största del ekonomiskt, kanske jag står där själv. Som tur blir det iaf en resa till thailand med min älskade familj i två veckor. Men jag vill ju så mycket mer...

Sen är det jobbigt att inte få jobba lika mycket som jag behöver och vill och att veta att om jag hade flyttat hem, hade jag haft ett heltidsjobb där jag vet att jag redan trivs.

Men jag gjorde mina val, jag visste vad det kunde innebära. Jag kan inte säga att jag ångrade mig att jag flyttade hit, jag har fått helt underbara vänner och blivit kär i min rasmus. Jag vet att jag är stark nog att klara det här, speciellt ihop med mina fina.