Julia Lundqvist - en resa att minnas.

Att försöka berätta och förklara vad det är jag har varit med om, kommer vara omöjligt. För det kommer att få en sån orättvis beskrivning. Man måste uppleva det för att förstå! Men jag ska försöka ge er en liten inblick..

De välkomnar oss med sång och dans.

Glad människa längs vägen.

Dans tillsammans med barnen.

Det som berörde mig mest var alla dessa glada människor. Varenda människa vi stötte på, var så välkomnande, glada, kärleksfulla och tacksamma. Vart kommer all den lycka ifrån? Vad är det som får dem att se så mycket ljus? Hur kan de ge mig, en främling från en helt annan världsdel, så mycket kärlek? Frågorna ställdes många gånger. Fortfarande utan svar. Människorna har i stort sätt ingenting, och de måste prioritera på ett helt annat sätt än oss för att överleva. De har nästan inga pengar, därför har de all mat på sin egen gård. De har nästan inga pengar, därav de trasiga och smutsiga kläderna. De har nästan inga pengar, därav de fallfärdiga husen och svettlukten.

Hus och barn längs vägen.

Förstår ni hur bra vi har det som kan gå och handla vår mat i en butik istället för att måsta skaffa fram den själv från egen gård? Förstår ni hur bra vi har det, som har rinnande vatten ur kranen, både till matlagning och duschning samtidigt som det är drickbart? Förstår ni hur bra vi har det med spis, ugn, micro, kylskåp, frys, ja ett helt kök. Förstår ni hur bra vi har det med en toalett där vi kan sitta i tiotalsminuter utan att få muskelvärk i benen? Toalettpappet och bestick, det är sånt vi tar för givet men vad är det egentligen för dem?

Min familjs hus.

Vardagsrummet.

Toalettens utsida, en bit från huset.

Toalettens insida.

Min nattoalett.

Mellangården. Vattenbrunnen. Hus - kök och "dusch".

Köket och min mamma.

Hela min familj.

Jag hade en husflicka i mitt hem, det var bland annat hon som tog hand om gården och huset medans mitt värdpar var och jobbade. Hon jobbade, dygnet runt, förutom de få timmar hon sov. Mot vad? Inte en krona. Hon hade turen att få tak över huvudet och mat i magen både till sig själv och till sin son på 1,5 år. Flickan själv var 18 år, precis som jag. Flickan hade inga pengar, ingen utbildning och inga föräldrar. Ändå så var hon så glad och tacksam. Jag tror faktiskt att jag aldríg träffat en människa som spridit så mycket glädje och kärlek som hon. Det var i sånna här situationer jag började fundera över mina egna problem, hur har jag ens mage att klaga?

Husflickan och hennes son (min lilla bäbis)

Man vill hjälpa alla. Man vill ge dem pengar, utbildning, mat, kläder och visa dem världen. Man vill ta med dem alla hem för att ge dem ett boende. Man vill hjälpa så många, med så mycket. Och det gör så ont att veta att jag aldrig kommer klara det själv. Hur mycket jag än försökte.