Julia Lundqvist

För över ett år sedan flyttade jag till varberg, för att stå på mina egna ben ett tag. En av anledningarna var också för att känna efter hur jag kände för skellefteå. Idag, efter att ha flyttat tillbaka, vet jag precis vad jag känner. Här vill jag inte bo! Jag har ångest och panik varje dag jag vaknar upp här. Staden är fruktansvärt tråkig och det är långt till allt. Jag är fruktansvärt familjekär och önskar jag kunde vara nära min familj varje dag, men jag klarar samtidigt inte av att stanna här. Måååååste göra något. Men vad? Jag vill se världen, resa och testa på att bo överallt. Varför finns det ingen som är i samma stadie som mig? Kommer det gå så långt att jag kommer göra allt själv? För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna göra det, men tanken slår mig mer och mer. Vem annars skulle klara av att resa med mig i flera månader? Göra de saker som jag vill göra, se de ställen som jag vill se, bo där jag vill bo... Jag kommer aldrig vara så fri som jag är nu, varför ska jag då sitta fast med alla dessa tankar? Nej, nu vill jag ut och se världen.